hastbloggarteamet

när jag går igenom gamla bilder på mig och C från vårt första år tillsammans, då kan jag inte låta bli att tänka WOW vilken snygg ponny jag har, varför var jag inte 100% nöjd då? Svaret är väl att bilder ljuger. Eller kan ljuga. Ett ögonblick ut ett ridpass som råkade se bra ut. Jag minns inte helt och fullt hur han kändes för 3 år sedan. Jag minns inte mycket alls ifrån första året. Jag minns en hysteriskt utmanande häst som första veckan minsann var hingst och flockledare och hela baletten. Som var omöjlig att ta på täcke, som inte kunde bli ledd brevid mig utan galopperade och travade runt mig i cirklar på väg till hagen. Jag minns en häst som galopperade 7 km med mig hängandes i munnen första gången jag red ut utan mamma. Jag minns en häst som bjöd mot staketet på tävling, som blev superrädd om han råkade slå i en bom, som inte kunde ha bett i munnen, som var ranghög tills han var med vid en fölning. Jag minns att han var lite schizo redan då, att jag aldrig kunde rida på samma sätt som dagen innan utan fick lära känna en ny häst varje dag.

Jag minns de små ögonblicken då allt klickade och det är de ögonblicken som driver mig till att fortsätta kämpa. För mig är Chester den bästa läromästaren jag kunde ha under min ponnytid. Hundra hästar i en, med en vilja av sten och ett hjärta av guld. Det gör så ont i mig att vi för varje dag tar ett steg närmare vå sagas slut. Någon gång måste det vara dags för en annan liten tjej (eller kille, han är nog en "manshäst" egentligen) att ta över och ha sjukt kul. Fram tills dess ska han utvecklas så mycket det bara går. Mitt mål är genomföra LA/LA, det är inte helt orimligt längre. Med superfin hoppteknik och fint steg och utstrålning kommer han bli en multitalang. Visst, några år senare än genomsnittshästen, men jag är övertygad om att fälttävlan, hoppning eller dressyr inte spelar någon roll, en stjärna blir han vilken gren man än väljer.
Emily